Niente life

Det är något fel på mig. Jag kan inte sova. Så fort det blir kväll/natt så vägrar min hjärna ta det lugnt. Den blir tokig. Typ. Men om jag säger att min hjärna blir tokig - är det detsamma som att säga att jag blir tokig? Jag känner mer att jag blir tokig på min hjärna för att den beter sig tokigt. Eller? Funkar inte?

Jag satt precis och skrev på en skoluppgift som ska vara klar den 7e.. Januari. Det är inte friskt. Och det är inte likt mig. Lika gärna som jag vill göra mina uppgifter, lika ångestladdat är det. För sen är det slut (med Håkan i Sunes sommar uttal efter lakritsbåtarna). No more socionomprogram.

Och så har jag nog tappat bort mitt pannband, vilket håller på att få mig att bryta ihop totalt. Jag är inte den som tappar bort saker. Det händer liksom inte. Och när det händer - (men jag sa ju precis att det inte händer? Jo, men det har hänt ändå. På något märkligt sätt. Nåväl, åter till berättandet.)  ka-ta-stro-f! Jag behöver det pannbandet i mitt liv. Jag har letat, inte hittat det, men vill inte riktigt acceptera att jag har tappat det. Samtidigt som jag inte vet vart jag ska gå och fråga efter mitt pannband. I skolan? På stan? Skapa en grupp på facebook? Anlita "missing people". De måste ju inse att detta är av vikt för min mentala hälsa.

SOAL - stopp, observera, acceptera, let go.

Lättare sagt än gjort.

Då är det lättare att sitta uppe halva natten och plugga. Känns som en bättre plan - långsiktigt sett. Mer hållbar liksom. Insomnia utan liv - that's me. Livskvalitet!

Antagligen har någon (jag vet egentligen vem det är) burit ner ett förruttnad lik i en plastpåse i min trappuppgång, och det har läckt lite. Någon brunaktig, slemmig gegga leder nu nerför trappan och ut till dörren. Vidrigt. 

Det tar verkligen jättelång tid att hitta all fakta, forskning och litteratur och sedan läsa det, sortera och använda det på rätt sätt. Detta är mitt försök att tycka att det är "bra" att jag sitter uppe och gör det nu. Men det är det egentligen inte. 

Typ godnatt. Snart.

/m