Jodå

Efter vissa spindeltrauman är jag nu dramafri på den fronten.

Övrigt i mitt liv;
- Helgen bjöd på bröllop då en av de allra äldsta och allra grymmaste av mina vänner gifte sig och blev make. Det blev röj, dans och staplande i höga, höga klackar i 14h. Mör i fötterna må jag säga.
- Midsommar imorgon - det blir på landet (inte det vanliga, utan ett annat) med ett gott gäng partymyror.
- Försöker planera sommaren.
- Började jobba i måndags. Det går bra, men jag är verkligen dundertrött. Ge mig sömn.
- Det har varit toppar och dalar.

Det var väl det.
Kul värre.
/m

..och hans bror

Uppenbarligen straffar det sig att tala illa om spindlar. Dagen efter mitt uttalande om att jag funderade på att dra bort spindelnätet utspelade sig förljande senario;
Jag låg på en gräsmatta och sög i mig lite D-vitamin och kände något som kittlade på handen. Och det händer ganska ofta när man ligger på en gräsmatta, och det brukar 999 gånger av 1000 vara en myra. Så jag lyfte på huvudet för att se var den var så jag kunde vifta bort den. Och chocken jag fick. Jodåsåatt. Det var en überstor spindel som var på min hand. Alltså, ingen sådan lite hoppspindel eller så, utan en stor rackare. Jag började slå ganska febrilt och fick in någon träff till sist. Det påslaget på pulsen var påtagligt.

På kvällen försvann spindelnätet utanför balkongdörren. Jag menar, vad skulle kunna hända? Dagen efter hade den flitiga rackaren spunnit ett nytt, fint, och lite större nät. Tackfördetdu. 

Jag har återupptagit mitt dagboksskrivande igen. Det är ganska skönt. Mina tankar snurrar ganska okontrollerat. Jag befinner mig på ett ställe som jag inte mår alls bra av, och jag vet inte hur jag ska komma ur det. Det är jobbigt, frustrerande och minimerar inte min ångest, oro och stress direkt.
Och då kommer rädslan - ska det vara så här? Ska det vara såhär för alltid?
För det orkar jag inte.
Och hur kommer jag ur det?

Jag måste avgränsa mig mot omvärlden. Det låter drastiskt och aningen dramatiskt. Men jag vill inte känna det ansvaret jag känner nu. Att det är upp till mig. Att hålla kontakten med människor, att bjuda in, att gå på bjudningar, att ordna, planera, styra upp, samordna. Jag är värd all min egen uppmärksamhet och energi.
Nu menar jag inte att jag tänker strunta i mina vänner eller isolera mig, jag menar bara att jag vill slappna av och inte känna att så mycket ansvar ligger hos mig.

Det kanske vore något.
Eller inte.
Jag vet inte.
/m

Imse bauta spindel

Det finns ett spindelnät utanför min balkongdörr, och det har funnits där i någon månad. Det är ganska stort, men jag har inte haft hjärta att ta bort det, även om jag inte är något fan av spindlar direkt. Men ikväll fick jag se herren på den täppan.
Det nätet ryker asap. Spindel som bor där är tillräckligt stor för att jag ska behöva sätta en c/o adress på dörren. Nasty.
Ända känner jag mig elak när jag tänker tanken att riva ner nätet.
Behöver jag informera allmänheten om att dörren är stängd? Nej, tänkte väl det.

Trauma
/m

Uppför

Ibland är livet tungt. Det är det nu.
Det känns inte rätt, det känns inte lätt. Men så är det.
Och jag vet inte vad jag ska göra.
Det är det det.

Imorgon ska jag på utflykt med fina vänner, som jag fått i present, och jag vill så gärna vara den bästa versionen av mig själv, men känner att det inte är så landet ligger just nu. Och det känns tröttsamt. Och orättvist mot mina vänner.

Nästa måndag börjar jag nytt jobb och jag är rädd, nervös och stressad.
Och det kan vara svårt för andra människor att förstå det. Det verkar så. Kanske är det så.
Kanske är det en kris.
Jag vet inte.

Ja, det var väl festligt värre detta?
/m

Studentens dagar

Dagen har gått åt till självdiagnostisering och träning. Högt och lågt med andra ord.

När jag gick förbi Pärlan idag insåg jag att det var studentdags. Och då påbörjade jag memory lane hemåt. Jag har inte tänkt på det, men min morgonrunda avslutas i stort sett alltid på samma cykelstig jag gick den där dagen för åtta (!) år sedan. När jag hade en uppblåsbar champagneflaska hängandes om halsen - i marken (läs; snöret var för långt så jag sparkade fram den med fötterna hela vägen) och en massa annat om halsen. En apa, ett gäng visselpipor, ett fång blommor, ett plastförkläde som farbror Anders knutit fast, glas och skumpa och en maracas. Det var nog det. Jag var livrädd (och hade uttryckt det för min familj) att jag inte skulle ha några saker om halsen och se sådär ensam ut. Jag vet inte om jag hade brytt mig idag (jag tror faktiskt att jag hade gjort det till viss del, om jag ska vara ärlig), men då var min allergi mot ensamhet så mycket större än vad den är idag.

Vi gick hela vägen, sjungandes/skrikandes, drickandes, blåsandes, skakandes på maracas och bärandes på skyltar bort till kärnan där vi sprang ner. Och så sju varv runt Magnus Stenbock - gick man för många fick man backa bort varven. Sedan in i bilen som aldrig kom ut från parkeringsplatsen innan det var dags att åka hem till festen.
Och sedan följde en lång och festlig natt och morgon.

Allt detta finns förevigat på VHS. Ja, jag sa ju att det var åtta år sedan..

Jag vet inte om jag saknar det. Lite.
Jag hade velat gå tillbaka till mitt 19åriga jag och prata. Eller ännu hellre, jag hade velat ha ett utvecklingssamtal med mig själv varje år. det vore något. För idag har jag insett en hel drös med saker. Och en del gör ont. Men jag lär mig, om mig själv och av mig själv.

Och som körsbäret på grädden fick jag följande sms som värmde mig;
Tack så hjärtligt för det fina koret! Otur i spel, tur med vänner visade det sig! Du är speciell Malin (komplimang). Kram

Mina vänner och min familj keeps me going.
That´s it.
/m

Tuff tuff

Skickade precis ett ganska bestämt meddelande, men folk får ju börja bete sig. Någon måtta får det vara. Och jag kan ju inte påstå att mitt tålamod växer med åren. Men det sägs att min näsa och mina öron växer. De ska tydligen växa hela livet. Har jag hört.

Jag läser en bra bok nu som jag kan känna igen mig i. Återkommer med mer info.

Jag spenderade dagen i Malmö idag och hängde mest med Fröken C. Det var lika gemytligt som vanligt. Sedan kom E inom stan och sa hej innan hon skulle vidare. Till sist sprang jag till tåget, satte mig och längtade hem lite. Det var faktiskt en ganska skön känsla.

Ikväll är Maria Mena en god vän till mig. Tack för det.

/m

Le pics

Det blir rätt och slätt mitt liv i bilder. Enjoy.

 - Barnasinnet kvar på barnkalas. Viktigt. -
(Cred till Jonatan Jarbo som tagit bilden)

 - Stolt bakerska på kakkalaset anno 2013. 16 (!) sorter blev det. -

 - Smockad kyl anno kakkalas 2013 -

 - Äreport in da making -

 - Ljuva dofter från syrener -

 - Ett försök till familjefoto med tjusiga föräldrar -

 - Äreport. Och jo, jag jobbade också, det är bara det att det sällan blir förevigat eftersom jag håller i kameran -

- Päpz fixar the final touches. Stabil som vanligt. -

/m