Uppenbarligen straffar det sig att tala illa om spindlar. Dagen efter mitt uttalande om att jag funderade på att dra bort spindelnätet utspelade sig förljande senario;
Jag låg på en gräsmatta och sög i mig lite D-vitamin och kände något som kittlade på handen. Och det händer ganska ofta när man ligger på en gräsmatta, och det brukar 999 gånger av 1000 vara en myra. Så jag lyfte på huvudet för att se var den var så jag kunde vifta bort den. Och chocken jag fick. Jodåsåatt. Det var en überstor spindel som var på min hand. Alltså, ingen sådan lite hoppspindel eller så, utan en stor rackare. Jag började slå ganska febrilt och fick in någon träff till sist. Det påslaget på pulsen var påtagligt.
På kvällen försvann spindelnätet utanför balkongdörren. Jag menar, vad skulle kunna hända? Dagen efter hade den flitiga rackaren spunnit ett nytt, fint, och lite större nät. Tackfördetdu.
Jag har återupptagit mitt dagboksskrivande igen. Det är ganska skönt. Mina tankar snurrar ganska okontrollerat. Jag befinner mig på ett ställe som jag inte mår alls bra av, och jag vet inte hur jag ska komma ur det. Det är jobbigt, frustrerande och minimerar inte min ångest, oro och stress direkt.
Och då kommer rädslan - ska det vara så här? Ska det vara såhär för alltid?
För det orkar jag inte.
Och hur kommer jag ur det?
Jag måste avgränsa mig mot omvärlden. Det låter drastiskt och aningen dramatiskt. Men jag vill inte känna det ansvaret jag känner nu. Att det är upp till mig. Att hålla kontakten med människor, att bjuda in, att gå på bjudningar, att ordna, planera, styra upp, samordna. Jag är värd all min egen uppmärksamhet och energi.
Nu menar jag inte att jag tänker strunta i mina vänner eller isolera mig, jag menar bara att jag vill slappna av och inte känna att så mycket ansvar ligger hos mig.
Det kanske vore något.
Eller inte.
Jag vet inte.
/m
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar