Dagen har gått åt till självdiagnostisering och träning. Högt och lågt med andra ord.
När jag gick förbi Pärlan idag insåg jag att det var studentdags. Och då påbörjade jag memory lane hemåt. Jag har inte tänkt på det, men min morgonrunda avslutas i stort sett alltid på samma cykelstig jag gick den där dagen för åtta (!) år sedan. När jag hade en uppblåsbar champagneflaska hängandes om halsen - i marken (läs; snöret var för långt så jag sparkade fram den med fötterna hela vägen) och en massa annat om halsen. En apa, ett gäng visselpipor, ett fång blommor, ett plastförkläde som farbror Anders knutit fast, glas och skumpa och en maracas. Det var nog det. Jag var livrädd (och hade uttryckt det för min familj) att jag inte skulle ha några saker om halsen och se sådär ensam ut. Jag vet inte om jag hade brytt mig idag (jag tror faktiskt att jag hade gjort det till viss del, om jag ska vara ärlig), men då var min allergi mot ensamhet så mycket större än vad den är idag.
Vi gick hela vägen, sjungandes/skrikandes, drickandes, blåsandes, skakandes på maracas och bärandes på skyltar bort till kärnan där vi sprang ner. Och så sju varv runt Magnus Stenbock - gick man för många fick man backa bort varven. Sedan in i bilen som aldrig kom ut från parkeringsplatsen innan det var dags att åka hem till festen.
Och sedan följde en lång och festlig natt och morgon.
Allt detta finns förevigat på VHS. Ja, jag sa ju att det var åtta år sedan..
Jag vet inte om jag saknar det. Lite.
Jag hade velat gå tillbaka till mitt 19åriga jag och prata. Eller ännu hellre, jag hade velat ha ett utvecklingssamtal med mig själv varje år. det vore något. För idag har jag insett en hel drös med saker. Och en del gör ont. Men jag lär mig, om mig själv och av mig själv.
Och som körsbäret på grädden fick jag följande sms som värmde mig;
Tack så hjärtligt för det fina koret! Otur i spel, tur med vänner visade det sig! Du är speciell Malin (komplimang). Kram
Mina vänner och min familj keeps me going.
That´s it.
/m
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar