Feelings

Min själ gör ont. Det värker inuti mig.

Igår var en lång och turbulent dag, och framför allt - kväll.
Det där jag skrev om att vara duktig. Jag var duktig. Men jag försökte också stå på mig. Och ett tag struntade jag i att vara social. Jag orkade inte.
Efter resturangbesöket gick vi tillbaka till lägenheten. Alla satte sig i vardagsrummet för att prata och dricka. Jag tog en öl, gick ut på balkongen och stod och hängde över räcket. Nöjd med att vara själv.
Senare fylldes balkongen på med människor, men det var de bästa möjliga.

Jag är väldigt glad och tacksam för mina vänner. Och jag försöker säga det till dem.
Men gårdagen blev en besvikelse. Jag vill inte låta som en snorunge som vill ha uppmärksamhet. Men lite hänsyn och respekt tycker jag att jag förtjänar.
Jag är lojal. Men vad får jag för det?
Besvikelse och nätter med panik och ångest.

Jag vet inte om jag är redo att i detalj skriva vad det var som hände igår, och jag vet inte om jag kommer göra det. Men inte just nu. Det gör för ont.

Men kvällen var inte enbart jobbig. Jag tycker väldigt mycket om att träffa de gamla grabbarna från byn. Vi hade många goa skratt tillsammans och mycket härlig allsång.

Givetvis slog jag mig under lekarna. Av 27 personer som hoppade säck var jag den enda som trillade, och det kändes som att jag krossade knäskålarna. Onödigt.
Sedan slog jag i benet i en äcklig träkant på resturangen, vilket ledde till smärta. Även det onödigt.

Highlighten var nog annars när jag skulle ta mig en titt i flaskan.
Jag hade nämligen lyxat till det med de nya "Urban" och "Jungel"-cidern. De som sett flaskorna vet att dessa är prydda med färgad plastfilm och att det därför inte går att se hur mycket som är kvar i flaskan. Så jag tittade ner i flaskan för att kontrollera. Vilket gick bra.
Fram till det att jag tog en ny flaska utan plastfilm och glömde bort det. Förde den alltså till ögat för att titta och chockad är nog en underdrift av vad jag blev när cidern flödade. In i ögat, ner över ansiktet, täckte linnet för att sedan göra en ganska imponerande pöl på golvet.
Hela detta senario följt av en skrattkavalkad, ledd av mig. Jag kunde inte sluta skratta.
Efter ett tag slutade de andra i rummet att skratta, för att sedan börja igen när de insåg att jag inte kunde sluta skratta.
Typiskt mig.

Sedan sjöng och skrek jag mig så hes att bartendern tyckte synd om mig och gav mig en klapp på kinden när jag bad om vatten med svaret "det låter som att du kan behöva det". Jo, tack! Jag kunde knappt göra mig hörd.

Imorgon ska jag jobba. Och jag vill verkligen inte.
Men det "måste man" ju.

Slänger in handduken.
Peace
/m