Backa ut ur parkeringen

Jag hade en tanke igår. Undrar om människan vet om att hon går runt med det fulaste namnet i mannaminne?
Såhär:
Igår jobbade jag, och en på jobbet blev sur på mig. Hon tyckte att jag "tog" henne uppgift, när det i själva verket är andra som bestämmer vem som ska göra vad. Jag blev tillfrågad, tackade ja, och hon lackade.
Hon har ett östeuropeiskt ursprung och går runt med namnet som jag skämtade om när jag var yngre. Jag har ytterst svårt att ta henne på allvar.
Hon kanske gillar sitt namn, eller skiter hon i vad folk tycker. Good for her - men jag hade sagt upp bekantskapen med den som gav mig det namnet.

(Inte för att jag tror att hon läser detta, men jag känner inte att jag har något behov av att hänga ut personen vid namn. Även om jag har lust.)

En annan udda upplevelse igår var när jag skulle gå ut till bilen för att köra iväg. Minst sagt irriterat såg jag att en annan bil parkerat bakom min bil. Tack för den!
Satte mig i bilen, insåg att jag inte skulle komma ut på ett par år om jag inte valde att dra upp hela bilen för en hög kant och riskera däck, navkapslar, fälgar och hela baletten.
Efter inte alltför lång tid kom det en dam och satte sin väska på den blockerande bilen. Mäkta irriterat öppnade jag dörren för att fråga om det var hennes bil. Det var det. Jag uttryckte att det var lämpligt att flytta bilen. Hon höll med - vettigt.
Efter att hon dragit ut både plåster, pappersnäsdukar, plånbok och en nyckelknippa med en nalle i kom hon fram till min bil, öppnade dörren och inledde med "My lady" - wtf?! My lady? Vilket århundrade är du född på? Visst att bilen såg ut att vara ursprungsmodellen av märket, och att den var av plåt. Men riddare? Njae.
Hon hade glömt sina nycklar på köksbordet och var tvungen att hämta dem. Jag muttrade, ansträngde varenda muskel för att inte skälla ut henne på stående fot för att vara "född i fjöntarp" och vräka ur mig hela veckans frustration över henne. Jag nöjde mig med ett "du kan nog skynda dig". Jodå, pondus på det..
Hon kontrade med att säga "ja, jag skulle nog ställt mig längre fram" - you think?! Bra insikt.
Nycklarna och damen kom gående igen, satte sig i bilen, körde iväg skrället och vinkade glatt. Jag räckte upp handen för att vara artig. Varför?

Senare började jag fundera.
Skulle jag bett om ursäkt för att jag höjde rösten åt henne? Eller ska jag få lov att bli arg på människor när de gör saker som drabbar mig negativt, utan att få samvetskval?
Varför är det så inpräntat att jag ska vara snäll, duktig och trevlig? Jag har rätt att tappa humöret. Jag kunde lika gärna ringt så att någon skulle kommit och släpat iväg hennes skrothög (stora ord, med tanke på att min bil inte är något lyxåk, men i jämförelse mellan våra var min bil en RR). Jag får också lov att ta plats (punkt).

Nu ska jag gå och vara en människa.
Tack för det.

Peace (i lagom mängder..)
/m