Jag drog fram en låda med lite block och väskor. Tömde väskorna på innehåll och bläddrade i blocken. Det blev en del fynd:
- Alarmväskan, som släpades runt på festivaler utrustad med plåster och våtservetter.
- En nyckelring i form av en älg, som antagligen är från någon skolutflykt till en djurpark.
- Mitt favoritsuddi från skolan.
- Ett papper med en diskussion om Robins skor var äkta Buffalo-skor eller inte.
- En liten reseförpackning med tandborste och tandkräm.
- En gratiskondom som antagligen delats ut på en festival för många herrans år sedan.
Allt detta gav mig lite flashbacks till ungdomens dagar. Lite vemodigt var det allt, men samtliga saker åkte i soporna, förutom älgen (man vet aldrig när man kan komma att behöva en nyckelring prydd med en älg..). Dags att gå vidare.
Dessutom hittade jag dikten jag fått från den (eventuellt) bästa poet jag date:at (korrekt stavningen?). Det var många år sedan jag fick den nu, och jag har inte pratat med hans om skrev den på flera år. Men jag vet att han lever och det verkar som att han har det bra. I en annan stad, lever ett annat liv.
Dikten som rörde mig till tårar då, och gav mig en känslostorm nu.
Hon kunde vara fackla åt en blind,
Hon hänger skimrande på nattens kind.
Som en juvel i Etiopiens öra,
För dyr för jorden, och för skör att röra.
Kråkflocken kring henne förstärker glansen:
En snövit duva! Efter den här dansen,
Går jag och rör vid hennes hand och låter,
Den ge min grova hans dess oskuld åter.
Älskade jag förut? Aldrig såhär.
Ikväll först jag sett vad skönhet är.
Även om dikten inte tillhör några Svenska Klassiska Verk, så är just denna Dikten är ett väldigt fint, intimt minne av en relation till en människa som, likt många andra av de jag träffat i livet, varit med och format mig till den jag är.
Tack för att jag fick träffa dig, tack för att du var en del av mitt liv. Lev väl.
Frid
/m
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar