Jag känner inte för ett smack.
Jag känner mest saknad. Det har gått en vecka nu och det gör fortfarande så ont att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen. Det känns som att mitt hjärta ska lägga av.
Jag kanske har den tråkigaste, sorgligaste, med nedstämda bloggen. Men det är absolut frivilligt att läsa den.
Jag är ingen människa som studsar runt på rosa moln, eller har ett liv som bara är höga toppar och inga dalar. Jag är en sådan som tampas med motgångar titt som tätt, och jag vet inte varför. Om jag på något sätt själv sätter mig i de situationerna eller om jag helt enkelt är en sådan människa som har "lite otur"?
Det leder till en stor frustration, men också att jag inte förväntar mig så mycket av livet. Jag nöjer mig med sämre saker, tänker att jag får väl inte bättre. Och det borde jag inte göra, jag är värd bra saker.
Jag är ingen elak människa, jag är ingen som försöker såra människor och jag försöker finnas till för mina vänner.
Jag är värd lite mer.
Det är lätt att säga, men svårt att göra något åt det.
Och bollen ligger hos mig.
Men nu har jag tappat suget.
Det gör man väl emellanåt om saker inte går som man kan önska sig.
Men uh, det är tungt.
Sorg är något hemskt.
Samtidigt som det borde vara sunt på något vis.
Det är svårt ett resonera kring sorgen. Jag önskar att jag slapp den, men samtidigt är Hon värd all sorg i världen för att veta att jag sörjer att Hon är borta. Att jag sörjer, saknar och minns Henne.
Som sagt, frivilligt att läsa.
Och jag behöver få ut saker emellanåt, idag blev det här.
/m
<3
SvaraRadera