Scarred for life

Dagen har varit röv, mög och skit. Kort och kott.
Den fick en liten glimt av ljus ikväll då jag tog en kopp te med en vän.
Men säg den glädje som varar.
Innan jag skulle lägga mig tog jag fram kläder till morgondagen. Drog på mig och provade ett par alteranativ. Än så länge - no fara och färde.
Sen..

Drog på mig en tröja och ner från den studsar den största spindeln i mannaminne. En riktigt tjock, källarspindel. Fyyy faan!
Den jäveln sprang givetvis in under byrån när jag hade hämtat flugsmällen. Där stod jag. Alldeles för skärrad för att gå och lägga mig i befintligt tillstånd, och alldeles för mesig för att börja rota i lådorna för att se om den klättrar ner där.

Det fanns bara ett alternativ: ring en vän.

Jag fick lite mental choaching, mer eller mindre lyckad då jag emellanåt utbrast "men skratta inte för fan!" i ren desperation. Och så, utan förvarning (nej, hur skulle den förvarningen gått till?!) kom spindeln from hell springandes med sina enormt robusta ben springande mot mig. Jag kunde känna vibrationerna i den gamla plastmattan.
Jag skrek, slog och dödade.
Men flugsmällen i ena handen och telefonen i den andra var kampen över - och vunnen.
Victory!

Men, ett problem återstår. Nämligen det faktum att jag hört att spindlar alltid lever i par. Finns det en, finns det två.
Jag tänker inte gå in i den klädkammaren och rota runt.
Jag har ingen extrem spindelfobi eller så, och "vanliga" små spindlar brukar inte vara något bekymmer. Men till allas information kan jag säga att det blev en pöl med inälvor på golvet när jag slog ihjäl möget.

TRAUMA!

Nu ska jag bränna en tröja, plocka fram en annan att ta på mig imorgon och sen knocka mig med brödrosten för att få lite sömn.

/m