Min värld är upp och ner.
Idag fick jag ett brev jag inte ville få. Och jag vet att jag inte borde oroa mig, för det hjälper inte. Men jag är en ahängare av Murphys lag och kan därför inte låta bli att oroa mig. Det äter på mig, inifrån och ut.
Kvällen spenderade med en väldigt god vän, för det var precis vad jag behövde. Vi pratade om det, och vi pratade om väldigt mycket annat också. Sedan åt vi och kollade fotboll. Det var vad han kunde göra, och det var vad jag behövde.
Och veta att han finns där. Just in case. Men det är ju ingen fara, eller? Det finns ingen anledning att slösa tid på att oroa mig, men det är ett långt steg för mig.
Imorgon ska jag sysselsätta mig med fönsterputsning och att lyssna på musik. För att försöka distrahera mig. Men varför gör jag en grej av det? Det är ju ingen stor grej. Det är säkert ingenting.
Nu funderade jag på att ta bort att jag redan skrivit, men det kändes skönt att skriva det så därför får det stå kvar. Annars kan jag tycka att det är lite drygt med kryptiska saker, där människor inte säger vad det är. Men detta är inget jag vill dela här ännu, även om vissa använder sin blogg som en portal att tömma hela sitt innanmäta. Men jag har ett privatliv även om jag bloggar.
Jaja.
Det var det.
Wish me luck.
/m
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar