Såhär en vecka efter nyår passar jag på att citera min senaste utlästa bok "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött".
Alla ser under hetsig stämmning till att de har champagne i glasen inför tolvslaget. Panikscener hos dem som har tomt. "Jag har inget i glaset", skriker någon med vilda, rullande ögon och värdinnan får skynda in för att hämta påfyllning. Någon startar nedräkningen: TIO, NIO, ÅTTA...
Och alla andra stämmer in: SJU, SEX, FEM... Men någon haverist har ringt Fröken Ur och säger "NEJ NEJ, stopp! Det är tre minuter kvar!" Och man tystnar och väntar ytterligare. Och så slår klockan äntligen tolv och alla ropar GOTT NYTT ÅR och letar efter sin lite för fulla make eller maka, för första kyssen måste gå till ens partner.
Sedan kramar man laget runt. Värst blir det med främlingarna - klumpiga och osäkra rörelser när man inte riktigt kan komma överens om man ska krama eller ta i hand. Några koncepttänkande karlar i sällskapet tar genast fram cigarr, tänder och suger, tänder och suger och visar sedan tänderna. Och all kvällens förväntan har plötsligt exploderat i ett klockslag och det finns så mycket värme och många leenden omkring en, men det enda jag själv känner är sorg. Jag känner den så stark. Och jag tittar på de andra. Visst ser jag den hos dem också? Mitt i alla denna yra finns en tragik som det är svårt att sätta fingret på. Som om alla hade något ledsamt på tungan som de aldrig fick sagt under året. Och nu är det för sent. De gömmer den skickligt, men bakom de blanka blickarna ser man att deras ångest lyser lika starkt som min egen.
Jag har alltid sett nyår som den vidrigaste av alla högtider. Den ångest som jag känner när klockan slår tolv når sedan sin absoluta klimax på nyårsdagen. Jag ligger bakfull i soffan. Ivanhoe på tv:n och byter jag kanal är det backhoppning. Och olustkänslan trycker så hårt mot bröstet att jag inte ens kan resa mig upp.
Man skulle kunna tro att den här ångesten har att göra med en allmän olustkänsla inför januari som månad. Man är pank efter julen, solen visar sig inte över huvud taget och det är väldigt långt kvar till sommaren. Men jag tror att det främst handlar om en ren form av dödsångest. När det blir nytt år är det alldeles oundvikligt att tänka på att man tagit ännu ett kliv på sin resa mot döden.
Det går att tänka bort de här tankarna de flesta gånger.
Men inte när det gamla året byts mot ett nytt.
Jag tackar Alex för denna beskrivning av högtiden som ska firas så frenetiskt av människor runt om i det avlånga landet.
Nu ska jag gå över gatan och dricka upp överbliven glögg.
Happy New Year.
/m
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar