Ja, turbulens är ordet som sammanfattar helgen.
Och händelserik för den delen.
I helgen var det stora köksrenoverar-dagarna och jag och pappa gav oss hän med full entusiasm. Nåväl, så mycket som det går när man ska renovera ett kök.
Men jag måste säga; Jag har den bästa pappa jag kan tänka mig. Han är en klippa, en dunderklump. Och då menar jag att han är dunderbra i kvadrat när jag kallar honom dunderklump. Han är päpz helt enkelt.
Som han slet i köket. Och dåligt samvete fick jag. Och ovanpå allt detta bjöd han mig på lunch under renoveringen. Inte okey för samvetet.
Men nu väntar en kväll (tror det får bli efter ett tillskott (i form av studielån och bidrag...) i kassan) med uppassning på föräldrarna och servering av god öl och kanske lite vin. Eventuellt kan jag agera taxi åt dem efteråt också tänker jag.
Foto från i somras "Päpz in action" tagen av Herr K.H.
Så nu är jag stolt boende i en lägenhet med ett fantastiskt kök. Ska bli kul att visa upp det för folk. Lite spexigare än de gula tapeterna med bård som satt där innan. 90-talet ringde och ville ha tillbaka sin tapet...
Snart advent också, och inflyttningsfika i lägenheten. Ladda!
Och så hände det en sak som gjorde mig totalknäckt, och som jag fortfarande är knäckt av. Jag vet inte om jag borde tänka på det eller om jag ska undvika det. Jag vet inte om jag ska prata om det eller bara tiga om det. Det är inget såå farligt. Men det räckte för att knäcka mig.
Jag har inte gjort mig illa (fysiskt), eller någon annan för den delen. Jag har inte heller begått något brott. Det hände helt enkelt något som jag blev galet ledsen över. Som eventuellt är löjligt, men jag blev ledsen. Och så drog jag igång med lite självhat på det.
Men här kommer min andra superförälder in.
Mämz som ställde upp på mig och stöttade mig. Ovärderligt.
Jag kan innerligt säga att jag är oerhört tacksam för min fina familj, med alla olika medlemar. Jag har 2 lovely föräldrar, 1 grym syrra, 1 tillhörande sambo till syrran som är en bra en och så 2 pälsiga fyrbenta raringar.
Jag har mycket att vara tacksam för.
Ändå känns livet tungt emellanåt. Jag är människa.
Fortis in adversis, Humilis in secundis står det på min svarta tavla nu. Jag ska läsa det varje dag. Jag är bra på att vara ödmjuk i medgång men inte så bra på att vara stark i motgång som jag hade kunnat önska. Övning ger färdighet?
Summa summarum. Mycket händelser, mycket berg-och-dalbana och en dos av tacksamhet.
Till helgen kommer syrran och hennes herre ner från staden. Nice!
Kärlek
/m
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar