Medveten och Kritisk

Jag känner mig själv, så bra det går tror jag.
Jag har väldigt svårt att förstå allting med mig själv, men jag är oerhört medveten om hur jag är. Det är en ganska dålig förklaring av något. Det låter kanske som att jag då skulle ha stenkoll, men det har jag verkligen inte.

Det händer ständigt saker med mig som jag inte riktigt kan kontrollera men som jag är medveten om. Jag är också väldigt kritisk i mitt tänkande. Jag skulle inte stå ut med att vara en blåögd, naiv person. Det är inte jag helt enkelt.
Det händer att människor kallar mig negativ, vilket kan göra mig aningen irriterad. Jag är inte naiv, jag är inte heller negativ. Jag tänker realistiskt och kritiskt. Jag studsar inte runt på rosa moln, och visst, vill ni då kalla mig negativ så gör det. Men tänk ett steg längre. Till vilken nytta kallas jag för negativ?

En person sa idag att han inte ville göra samma misstag igen och slänga bort ett gäng år på en människa som inte är rätt (i detta fallet menat mig). Jag får skylla mig själv, för det var jag som drog in på det spåret. Men vilket sågning. Jag undrar då, är jag oönskad som upplevelse i den personens liv? Är jag en hemsk person? Jag måste svara nej. Jag är ingen hemsk person.
Den person jag är hemskast mot är mig själv. Mot andra är jag varm, generös och uppmuntrande. Jag ställer upp för mina vänner, jag prioriterar alla andra före mig själv. Jag höjer inte mig själv till skyarna nu, jag måste säga detta. Jag måste få ut det, måste skriva det. Det måste bli verkligt.

Det är dags för mig att resa mig upp, och stanna där.
Klyschigt.
Jävligt mesigt sagt, rent ut sagt. Och vilken sell-out att skriva det här.


Do I need to say att det inte är den bästa kvällen ikväll?
Men nu har jag tömt ut lite.
Det finns mycket jag längtar efter just nu. Längtar, längtar, längtar.

/m